Twitterkärlek och duktiga flickor

14 Mar

Jag hänger både på facebook, twitter och instagram (@cmlacious). Alla fyller lite olika funktioner. Jag gillar verkligen twitter – lär mig mycket där, har roliga diskussioner, hejar på folk och blir hejad på. När jag för ett par veckor sen frågade om någon hade tips på tights med mjuk mudd eftersom min mage inte längre riktigt vill leka med mina älskade salomontights och inte heller tycker att niketightsen är en så bra idé, fick jag som vanligt en massa svar och förslag. Madeleine, som jag aldrig har träffat utan bara haft kontakt med över twitter, konstaterade att hon hade ett gäng och undrade om jag ville ha ett par. Bara så där. Så himla rart! Tightsen hade kommit med posten när jag kom hem från NYC, och kommer nog kunna funka länge. Så jag tackar och bockar så klart, och blir rörd av all vänlighet som finns där ute!

I övrigt är det lite tråkigt med förkylning och en allmänt funky känsla, magsjuka barn (man undrar ju om funky känsla är annalkande magsjuka…) och en planerad tjänsteresa imorgon. Ser ju inte jätteljust ut för den. Att vara frilans och ställa in (eller i det här fallet inte åka, inställt blir det inte eftersom min kollega Eva åker ensam då) är så svårt. Jag slåss med min inre duktig flicka och undrar vad det är som känns så svårt? Är jag rädd att folk ska tycka att jag är opålitlig? Är jag rädd för att Eva ska gå på knäna (hon är typ den mest kompetenta människa jag vet, men vi har så roligt och flytigt ihop!)? Är jag rädd för att folk ska tro att jag fejkar? Vad är det som känns så in i bänken jobbigt? Det är ju inte som att det händer ofta, det här att man måste ändra på nåt. Jag tror att man måste vara rädd om sin duktiga flicka, och jag tror också att man ska vara lite stolt över henne, inte bara basha henne som onödig och pretto. Men hon behöver också hållas i skinnet. Ska jag jobba så här måste jag ta itu med det här och förändra mitt beteende kring det, det kostar för mycket energi de få gånger det händer. Jag har även brottats mycket med det här nu när jag är gravid. Orkar jag köra långt, hålla kurs i 4-5 dagar, köra långt igen, hålla kurs ytterligare 4 dagar och sen köra långt igen när jag bara har en och en halv månad kvar till beräknad bebis? Känns det som en bra idé? Hur mycket tjänsteresor och hur länge? Vilken typ av annat jobb? Hade en mycket lång vecka när jag tvärvåndades över en massa, fick fattat en massa beslut och står nu fast vid dem även när det känns jobbigt. Jag bygger bebis, jag vill ha roligt, jag behöver lagom. Duktiga flickan får pyssla med andra projekt än just de där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: