Bok – Extremt kul

24 Apr

Hillevi Wahls bok Extremt kul! är extremt viktig på många sätt – helt utan pretentioner och omsvep skriver hon om precis hur viktig hennes träning är för henne och vad den ger henne, ända in i det många säkert tycker är helt absurt. Jag förstår henne så väl. Boken är antagligen inget litterärt mästerverk, men det har inte med saken att göra, språket flyter och hon lyfter fram en känsla väldigt tydligt. Wahl skriver om hur hon kom igång, och det handlar lika mycket om sinnet som kroppen, som vanligt. Om vi kunde få med det i debatten istället för alla de här Älskling, du är en tjockis-skitprogrammen, skulle världen bli lite bättre! (Och just därför är också omslaget småroligt!)

Jag tror att många på allvar tror att om de tycker att det känns nervöst, läskigt, tungt eller helfel så betyder det att träning inte är för dem. När det i själva verket för många handlar om att de inte är vana att kliva ur sin bekvämlighetszon, att många vuxna är långt mycket fegare i många halvsociala och sociala situationer än vad som normalt pratas om, att man inte är van att ta i, svettas, att man inte är van vid att inte kunna, åtminstone halvdant. När jag började träna mera för nu snart två år sedan (eller är det tre? Hm, får kolla dagboken!), började jag med att träna bikramyoga. Jag hade läst ett reportage i O magazine om nån som körde en bikramchallenge på 60 dagar och jag hade precis skrivit färdigt en bok tillsammans med min kollega Eva (Agility Right From The Start) och var precis slut, färdig och förbi. Min vana trogen frågade jag alla i min bekantskapskrets om de ville följa med, eftersom jag inte ville gå själv, det har jag aldrig velat eller varit bekväm med. Ingen ville gå med.

Jag vände och vred på det och till slut klev jag iväg. Nervös som fanken, pratade säkert med hon som stod i receptionen i en hastighet av påtänd ekorre. Och det var stentufft, men jag var fast. Läraren var så trevlig, mötte upp innan, förklarade, tog extra tid under passet. Jag kunde. Svettades floder, kunde inte komma in i alla positioner (kan jag fortfarande inte…) – med se, det var inte meningen att jag skulle kunna! Jag skulle försöka, jag skulle utmana mig själv. Den sommaren bestämde jag mig för att börja springa. Jag har alltid hatat att springa, HATAT i the true sense of the word. Jag hittade ett träningsprogram som tog mig till 5 km på 12 veckor, löpning blandat med gång. Och för att göra en lång historia kort, jag gjorde det ensam, jag genomförde det, sen gick jag för milen. Och jag springer fortfarande, nu på väg mot min första mara.

Träning är för mig en kontrollerad miljö i vilken jag utmanar mig själv. Jag är så mycket modigare, så mycket friare, så mycket mera i största allmänhet nu. Jag tycker att Wahl i sin bok får med just den känslan och Extremt kul! kommer att få bo på mitt skrivbord där jag kan se den, för just de där dagarna när jag inte hittar den känslan i mig själv.

Du kan, du vill, du törs!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: