Halvvasan – långblogg

1 Mar

Haha, jag har lärt mig (minst) tre saker:

1. Jag har väldigt svårt att fatta ett beslut när det finns en massa parametrar som talar emot. Jag bör dock fatta beslutet så fort jag bara kan, eller bestämma kriterier för vardera beslut och sedan släppa eländet. Jag mår bara kass annars.

2. Om jag ska köra två lopp kort efter varandra bör jag se dem som etapper av samma lopp istället för två lopp. Jag får svårt att hantera det första loppet annars, det andra ligger och skymmer allting.

3. Se till att seeda dig eller på annat sätt placera dig i en tidigare startgrupp om startfältet är stort eller består av bara tjejer.

Jag har sällan varit på så dåligt humör så länge som jag var när jag åkte Tjejvasan. När vi kom till Mora och stod i målet och tittade på fredagen sa Lotta: ”Tänk när du kommer åkande här imorgon, så glad du kommer att vara”. I helvete heller. Jag var arg som ett bi, irriterad som få och hade sjuk avklivningstourettes (dvs jag ville kliva av med typ 200 meter kvar, för att jag var så himla sur. Ingenting spelade nån roll.). Men i mål kom jag ju, som ni vet.

Att sedan ställa om för Halvvasan (och därmed påbörja min Halvklassiker) var inte lätt. Jag fick lite feber igen på söndagen (det kändes lite som om kroppen som ju precis hade haft influensa vrålade VAD I HELVETE), lite ont i halsen, vänster hälsena ömmade. Jag messade (gulligt ego som jag är, med tanke på att coolaste Mia var i Espo och sprang runtruntrunt i femton evigheter, fast ok – hon var i mål då) och frågade vad jag skulle göra – svaret var ”Du startar inte med öm hälsena. Vila och voltaren”. Jaha.

På måndagen sov jag. Sov, åt och tittade på daytime tv. Och gnällde. Rätt frikostigt. Lotta började bli nervös inför sitt lopp och jag velade och gnällde. Konstruktiv som jag är. På eftermiddagen var det dags att lämna in skidorna för vallning igen, och jag kunde liksom inte med att kasta in handduken riktigt än. Jag hade ett flertal planer – lämna in skidorna, åka ut till Oxberg, hämta skidorna och åka med bussen tillbaka igen om jag inte mådde fint på tisdagen. Eller lämna in skidorna, till Oxberg, starta och köra till Vasslan (8 km), ha trevligt på den sträckan och kliva av där. Eller samma version men känna efter i Vasslan och köra kontroll för kontroll. Jajamen, det är fint med alternativ, det är så lätt att känna sig trygg och säker då…

På tisdagsmorgonen kände jag mig… udda. Hälsenan gjorde inte ont (jag lovar, Mia!). Jag hade inte ont i halsen. Jag kände mig mest udda. Så på med tävlingskläder, ta väskan, ät en kokospannkaka (som jag för övrigt gjorde till Lotta en morgon och som hon orkade typ 4 tuggor av… :)), och så iväg i sällskap med nervösa Lotta. Jag var mest ingenting, för jag hade lite många alternativ i skallen. Det var en fantastiskt vacker dag; strålande sol, blå himmel, rätt många för många plusgrader dock.

Det var en annan känsla i startområdet än på Tjejvasan – här skulle folk seeda upp sig, och åka på minsann. Jag kände mig plötsligt väldigt glad. Mina fina skidor såg fina och klistriga ut, solen sken, jag var där med min gamla gymnasiekompis och livet var banne mig fint. Mitt beslut var starta, kör till vasslan, känn efter, åk på om det känns bra. Ta det lugnt, pressa inte på (kolla pulsen), ät ordentligt i kontrollerna (jag var halvdassig på det under Tjejvasan för jag blev stillastående-nojjig eftersom det stods stilla så mycket ute i spåret…), ha det fint i solen. Lotta och jag hamnade rätt långt fram bland alla människor, och när skidorna kommit på gällde det att hålla igång fötterna eftersom klister och nysnö don’t mix.

Det hjälpte inte. Ett litet stycke innan jag skulle passera starten hade jag isstyltor, inte skidor. Insåg att det bara högg, tog av mig skidorna och klev ut från min plats som bara sa slork till dem bakom. Fick hjälp av två rekorderliga gubbar att dra mina fina skidor mot ett trästaket för att bli av med styltor (och den del klister skulle det visa sig) och fick ställa mig bland de sista i svansen av folk… När jag startade hörde jag speakern säga att där har vi de sista tjugo iväg… Jaja och nåväl.

Det kändes jättefint att få vika av längs Oxbergssjön och inte gå på stigningen direkt som man gör i Tjejvasan (komplett med skida i ansiktet, inga spår and whathaveyou). Jag åkte på så lugneliga och hälsade mig själv välkommen till bakhaltland – först för mycket klister, sen inget fäste. Sånt är livet på två skidor. Det lilla klister jag hade kvar högg i uppförsbackarna som krävde saxning och tog en stund att ”åka av”. Ett par gånger fick jag stanna och ta bort med stavar och händer. Udda nog var jag glad ändå. Hela mitt mindset var annorlunda än under lördagens lopp. När vi åkte ute på isen var det mest vattenskidor och inga spår, och jag brydde mig föga. Jag hade inte ont nånstans, pulsen höll sig lugn, jag höll mig lugn. Kom till Vasslan och mådde prima, så jag åt en bar och lite mandelmassa, drack vatten och fortsatte mot Oxberg.

Det var helsickes bakhalt, men till Oxberg kom jag, fortfarande glad i hågen. Rookie som jag är tänkte jag inte på omvallning där, och det borde jag ha gjort. Jag åt mera mandelmassa och lite Berry Boost, drack blåbärssoppa och vatten och skojade med lite folk, innan jag åkte vidare. Det var en FRÖJD att få stå på lite i nedförsbackarna som kommer som ett pärlband där. Visst fanns det rädda åkare här också, men de steg åt sidan och tog sig ändå ner åkande såsmåningom tror jag för spåren var helt ok i backarna. Jag visslade på, min rädsla helt bortblåst.

Jag vallade om i både Hökberg och Eldris och fick lite bättre fäste. Det var skönt, och åkningen fungerade bättre. Alla hade det svårt med bakhalt och de ändrade reptiderna pga det, tror jag. Jag hade inga större missöden under loppet, mer än att jag fick kasta mig som en ninja i en nedförsbacke när en man i spåret bredvid plötsligt viftade hejdlöst med sina stavar rakt ut i mitt spår, och också när en tom enervit-gelpåse högg tag i mitt klister i en nedförsbacke och mina ena skida tvärstannade. Aj som fan och ner på knäna, med lämpliga svordomar över egotyper som huttar påsar bara så där (använd skräpzonerna för helsicke!!).

Men annars tror jag att jag möjligen var en plåga för mina medskidåkare eftersom jag mest var fånglad. När andra suckade över varför göööööör man sånt här, log jag glatt och sa nåt peppigt. Jag var genomglad hela vägen, och när jag åkte in i Mora kände jag det Lotta pratade om där allra första dagen. Jag såg kyrktornet, hörde publik- och speakerljud på avstånd och var bara glad. Starka fina Lotta var i mål på under fem timmar, jag var i mål på 5.44 och nåt.

Och därmed är min Halvvasa över och min Halvklassiker påbörjad. Och nu är det officiellt vår och vi gör kaos med vintern och tänker på långa turer på Conny och löpning i kjol och vibrams. Amen.

Advertisements

7 svar to “Halvvasan – långblogg”

  1. Anna (orka mera) mars 1, 2012 den 11:49 f m #

    Å halvvasan lät ju mycket trevligare än tjejvasan! Vilket äventyr hörrödu! Grattis till dina dubbelfina prestationer och lycka till inför fortsatta satsningen mot halvklassikern. Hoppas få tillbringa några timmar med dig och Conny i vår!

  2. propiraya mars 1, 2012 den 12:49 e m #

    Känner glädjen och värmen rakt igenom skärmen ❤

  3. Malin mars 1, 2012 den 4:48 e m #

    Åh, bra kämpat med två lopp på kort tid!

    Jag njöt mig också igenom halvvasan trots bakhalt och issjön (vallade inte föränn i Eldris, dum som jag var…) Men tog det lugnt och fint i uppförsluten och belönades med härliga utförslöpor =)

    Trodde jag skulle avsky längdskidor efter detta men det känns fortfarande som en trevlig sport.

    Känns dock som tjejvasan känns mindre skoj… Och jag som lovat min vän åka den nästa år… uuuh… ! 😀

  4. Marie o Fen mars 1, 2012 den 10:57 e m #

    Härligt att du fick den härliga upplevelsen till slut!! Underbar beskrivning – jag kände mig som att jag var där! 🙂

  5. Em mars 2, 2012 den 8:41 f m #

    Anna – Conny och Conrad ska klart ut och rulla fina hjul! Och jag tror bestämt att vi ska cykla lite mtb också?

    Malin – Tjejvasan är säkert bra den med, men försök hamna bättre än i startgrupp 13 av 15… Grattis till avklarad Halvvasa!!

    Em och Marie – Ni inser att det blir öppet spår eller vasaloppet vid tillfälle och att det är dax att börja fundera på det nu va ? 😉

  6. MarathonMia mars 2, 2012 den 8:57 f m #

    Jag tycker fortfarande att du är lite väl busig – men du verkar ha hittat ett sätt att känna av din kropp i precis rätt ögonblick. Stort.

    Grattis till skdiningen!

    • Em mars 2, 2012 den 1:00 e m #

      Jag vet, jag vet, men nu har jag busat färdigt. Ska vara galet förståndig ett tag, promise. Och jag känns hel, så jag verkar ha busat lagom 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: