Tjejvasan – den ocensurerade versionen

26 Feb

Lotta och jag åkte tåg från Malmö på fredagen. Kom upp till Mora tidig eftermiddag och asade våra rejält tunga väskor Mora runt för att lämna in mina skidor för vallning, hämta ut våra nummerlappar (jag till båda loppen, Lotta till halvvasan), äta, handla och hitta bussen ut till Vinäs där vi hyr ett rum.

Det blev blodpudding och spenat-middag och hurricane-Em som for omkring för att packa i ordning inför lördagens lopp, och sen tidigt i säng.

Jag fick skjuts in till Mora av ett par som bodde på samma ställe som vi, hon skulle starta i en tidigare startgrupp. Jag tillbringade en rätt bra stund på nyöppnade Waynes Coffee med en chai och dagens DN. Banade mig sen väg ut till bussen som tar alla deltagare till Oxberg.

Det var lätt att hitta skidorna hos de som vallat dem, det var klister lagt eftersom temperaturen och föret såg ut att kräva det. Jag startade i startgrupp 13 (av 15 startgrupper, och det ska ALDRIG hända igen, men det kommer vi till…)och såg till att lägga ut mina skidor (på sidan för klistret). Gick sen och tittade på starten för ett par tidigare startgrupper, hittade bajamajor utan kö, lämnade in väskan med ombyte och gick tillbaka till mina skidor. Det var inte helt lätt att klä sig rätt för loppet kändes det som; det var inte kallt ut (någon plusgrad), men det blåste rätt ordentligt och rätt arktiskt. Solen sken dock och det var en himla fin dag! Det blev vanligt underställ, tights, kompressionsstrumpor, jacka, mössa, buff och handskar och jag visste att jag skulle bli lite varm.

När det så ÄNTLIGEN var min startgrupps tur, var det klicka i skidorna, hålla igång fötterna för att klistret inte skulle klistra och vänta på startskottet. Det går uppför ganska omedelbart och DET FANNS INGA SPÅR. None, inga , zilch. Nåväl. Onwards and upwards. Men det fanns inga spår, det var kuperat och folk hade börjat saxa tidigt, tidigt. I det andra lite rejälare uppförslutet trillade tjejen framför mig ordentligt, och hade nog inte spänt stavarna, utan de kom farande bakåt. Jag och tjejen i ”spåret” bredvid mitt böjde oss ner för att ta upp och hjälpa tjejen som hade trillat – just då sparkade hon bakåt med skidorna… Träffen på min näsa och tillhörande näsblod var ett faktum, och jag åkte en bra stund med två stora papperstussar i näsan. Rimmade illa med min snoriga influensanäsa, det.

Den första biten var inte rolig. Jag tänkte inte så mycket utan försökte mest ta mig fram. Efter 6 km sa min hälsena ”nej, det här tycker jag inte att vi gör”. ”Jodå”, sa jag, vi har rätt långt kvar… Jag tror att det var allt saxande som var det värsta. Snedställandet av foten utåt, och så trycka iväg på det.

Spåren blev bättre efterhand och det var bara ibland som det blev spårkaos.

Vi åkte på och jag minns inte om det började före första depån i Hökberg eller efter. Men när man kom mot en lite brantare nedförsbacke stod det alltid en folksamling stilla, över alla spåren. Det var så sönderplogat och många var så försiktiga/rädda att de GICK ner, med skidorna helt sidställda. Så det blev totalstopp för alla och man fick stå och vänta. En del av backarna var ganska smala och för mig som rookie kändes det jobbigt att försöka ta sig ner i kaosspårade, sönderplogade, isiga backar där folk gick på led och tog upp mycket plats. I de smalaste valde jag också att gå då, framförallt de där det var smalare brant backe och där det sedan tog stopp direkt efter igen, med nästa backe. Jag kan inte stanna tillräckligt bra för att det skulle ha blivit bra för dem framför mig…  Men köandet och stillaståendet var inte kul på en fläck, och det tog mycket tid. Jag sneglade på garmin och vid ett par tillfällen stod jag stilla mer än 9 minuter (längre tid än vad jag tillbringade i depåerna…).  De backarna där spåren var intakta och där man bara kunde släppa på var däremot en fröjd (och jag som var så rädd innan!), visst kunde fröjden vara lite skräckblandad, men likväl en fröjd!

Jag hade midjeväska med min älskade mandelmassa, en ask berryboost från Renee Voltaire, cerat och pappersnäsdukar. Vid första depån drack jag vatten , åt en bit mandelmassa och lite berryboost. Sen iväg igen, på bara ett par minuter. Mina skidor var LJUVLIGA. Jag hade ett episkt glid och i de backar där det gick att släppa på var det verkligen bara tjohoooooooooo! En liten smula bakhalt den sista milen, men ändå, har aldrig varit med om maken – så tack Vallaservice!

Den andra milen var den roligaste (minus nedförsbackarna). Folk hade börjat bli lite trötta, det blev glesare och jag kunde stå på lite i min egen fart. Hälsenan protesterade så pass mycket att jag stakade betydligt mer än vad jag egentligen orkar med, men diagonalandet gjorde ONT och jag blev så högerbenad eftersom det benet mådde bra. Fick riktigt bra kläm på min stakning, åtminstone bitvis.

I andra depån blev det mera vatten, blåbärssoppa, och resten av berryboosten. Jag skulle förmodligen ha fyllt på mera, för jag kände mig lite orkeslös. Ett par km innan mål stod de och delade ut dextrosol och vatten, och det gjorde gott. Att jag haft influensa så tätt på loppet och fortfarande kände mig lite darrig hjälpte ju säkert inte till, men jag hade inte startat om jag hade känt mig riktigt sjuk fortfarande. Drabbades dock av yrsel den sista halvmilen, men körde på.

Lotta följde mig på SMS och såg hur jag körde in tid. Jag startade 12.30, passerade Oxberg 12.48.40, och var då förväntad i Hökberg 14.12.44 och i mål 17.10.14. Jag kom till Hökberg 14.08 (helvetesjäklaskit vad det tog episkt med tid dit!), och var då förväntad i Eldris 15.37 och i Mora 16.58. Jag var i Eldris 15.29 och då förväntad i Mora 16.46, och var i mål 16.43 med en sluttid på 4.13.42.

Jag hade inga tidsmål utan målet var att ta mig runt, men det betyder inte att jag är glad åt tiden. Jag är inte glad åt tiden och loppet för att det hade ganska lite med mig att göra. Att starta i en sen startgrupp var döden i grytan direkt. De fina förutsättningar som alla jublade över på morgonen var borta när jag kom (och ja, det var lika för alla i de sena startgrupperna, det vet jag!), och det var faktiskt inte speciellt kul att åka. Att åka lopp på temat bara ta sig runt är svårt så det räcker, att åka utan att få åka är svårt på riktigt. Det jag mest tränade igår var mitt pannben. Och det pannbenet kommer att behövas på tisdag, för jag är inte jättepepp eftersom jag inte tyckte att det var så roligt…

Men hör ni, i mål kom jag! Och jag har därmed avslutat min Tjejklassiker, mer om det en annan dag dock!

6 svar to “Tjejvasan – den ocensurerade versionen”

  1. Anki februari 27, 2012 den 6:58 f m #

    Riktigt intressant att läsa din syn på det hela.

    Jag startade i led 2 och tänkte redan då att ni på slutet kan aldrig få några spår då det redan när jag kom var ganska löst på vissa ställen. Tycker du har gjort ett kanonjobb som tagit dig runt under de förutsättningar ni fick. Själv hade jag nog lagt mig ned och gråtit ungefär vid backen upp till Oxberg…;)

    Hoppas du inte blev avskräckt utan ger det fler chanser i något led längre fram!

    • Em mars 1, 2012 den 10:31 f m #

      Jag övervägde tårar… Men tårar, snor och blod hade blivit så äckligt… 😉

      Blev inte avskräckt, åkte Halvvasan också, och det var roligt! jag kommer tillbaka!

  2. propirayaEM februari 27, 2012 den 7:33 f m #

    …tänker att jag gjort som Anki skriver… men vilket pannben du måste ha!

    Som jag brukar tänka när jag får det tufft i löpningen – som Kajsa Bergqvist lär ha sagt när hon spelade tennis med Malin Everlöw som trodde att höjdhopare inte har ngn kondis: I AM THE MACHINE!!

    Emelie är definitonen av The machine! ❤

  3. Träningsglädje februari 27, 2012 den 12:33 e m #

    åh jag förstår verkligen frustrationen! hoppas du kryar på dig till halvvasan!!!

  4. Åsa februari 29, 2012 den 8:21 f m #

    Huva va bra jobbat av dig. Jag hade aldrig fixat detta. Hoppas halvvasan blev en annan upplevelse. Ser fram emot att läsa mer.

  5. Em mars 1, 2012 den 10:33 f m #

    Em (propiraya) – Hurricane-Em bara blåser på 🙂 Men mitt pannben blir väl så tjockt att jag inte kan ha mössa… 😉

    Sara – Det var tur att det blev Halvvasan också. För humöret om inte annat…

    Åsa – Tack!

    Och tack allihop, det värmer med era kommentarer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: