Vad gör man då?

19 Dec

Vad gör man när en challenge går i graven? Alltså inte som igår när jag gick i mål på min 50challenge – utan när man inte lyckas? Jag drog ju igång en bikramchallenge i förra veckan; att köra ett pass bikramyoga varje vardag i en månad (12 januari). Men idag vaknade jag med ordentlig sjukdomskänsla i kroppen, något som inte hänt på evigheter. Jag är inte sjuk, jag har inte feber eller så, men hela systemet blinkar liksom rött. Är fullt på det klara med att varenda bikramlärare jag stött på hade sagt kom kom i alla fall, eftersom bikram ska funka typ jämt. Men jag är ju inte enbart yogi, jag är också mamma, hundtränare, löpare, egenföretagare och en himmelens massa annat, så det är inte en devis jag tänker skriva under på. Jag har min egen devis – vågavägra vad det gäller sjukdom, så idag blir det ingen bikram och ergo går min challenge i graven.

Det blir ingen bikramstund på lilla blå idag. För övrigt en mycket bra yogamatta, för er som letar!

Nu blir det intressant, för vad gör jag nu? Att sätta upp mål för en hel månad är ganska farligt, just på grund av den här situationen – vad gör man när det går åt pipan i ett tidigt skede?

Vi brukar prata om det här när vi håller TAGteach-kurser. Att sätta målen så att det inte kostar för mycket att misslyckas. Min kollega Eva har ett fint exempel: Hon var lärare på gymnasienivå och jobbade med att folk skulle komma i tid till lektionerna. När man kommit i tid till hennes lektion i en månad fick man en fikabiljett. Det här var verkligen inget stort dyrt pris eller så; jag tror att fikabiljetten var värd ca en femma. Men det är inte värdet på förstärkaren som sådan som spelar roll, det är värdet den som jobbar för den sätter på det.  Så när en elev kommer för sent, vad händer då? Jo, då är ju den personen rökt på fikabiljetten, och därmed kommer förmodligen incitamentet för att komma i tid till lektionen vara ännu lägre än den var i utgångspunkten, för nu finns det dessutom en upplevd förlust (av fikabiljetten) och eventuellt en känsla av misslyckande.

Mitt mål ”ettbikrampassomdagen” var ambitiöst, för jag tränar mycket annat och bikram är såväl energikrävande som tidskrävande. En klass är på 90 minuter, det tar mig en kvart att cykla dit, man ska vara där senast 10 min innan (helst lite till för att hinna både byta om och landa i värmen), man ska pusta, duscha, dricka, och cykla hem. För att få in det i vardagen blir det morgonpass vilket betyder revelj väldigt tidigt. Så ett ambitiöst mål, men inte omöjligt, så klart. Mina förstärkare var dels känslan av lyckande (för jag älskar bikram och jag älskar att lyckas med sånt jag föresatt mig) och dels en faktiskt hot yoga-handduk (de är längre och passar mattan bättre, samt suger upp svetten bättre). Det kostar att se dem försvinna idag…

Men för att återknyta till exemplet med att komma i tid till lektionerna och för att filosofera vidare om hur man kan göra med sånt här: Så när någon elev kommer för sent för att han/hon hade ett besök till skolsyster, eller för att något annat liksom relevant hände, vad händer då? Eller som här hemma idag, jag sätter kroppens signaler över mitt mål, vad händer då? Det där är saker på vägen som borde ha formulerats i målbeskrivningen. Ja, jag skrev upp ”bikram alla vardagar fram till den 12 januari” och jag var noggrann och definierade vardagar eftersom vi är på väg in i jul-och nyårstider och en del av det som står som vardagar i almanackan kommer min familj definiera som helgdagar. Men jag borde också ha formulerat att om x händer, sker y. Om jag blir sjuk är utmaningen still on så fort jag är frisk igen. Om barnen blir sjuka och det är min vab-dag är utmaningen still on så fort jag blir frisk igen. Etc. Jag borde också ha övervägt att köra utmaningen veckovis istället för under en hel månad eftersom det här var en rätt stor grej. Är något stort och du gärna vill lyckas, be a splitter, not a lumper – alltså, dela in beteendet i små delar.

Skulle jag inte kunna bara fokusförflytta nu och bestämma mig för  att utmaningen är på så fort jag känner mig ok igen? Jo, självklart. Men realiteten är den att när målet hade att göra med något som kostade relativt mycket (bikram är JOBBIGT, att gå upp råtidigt är JOBBIGT, att behöva göra andra saker fortare är JOBBIGT, att göra samma sak varje dag är JOBBIGT, etc), är känslan av misslyckande, för mig, så pass stor att jag hamnar i sitsen av de elever jag beskrev däruppe. Jag misslyckades, skit samma, då gör jag det inte alls…

Vad gör jag nu?

1. Skriver ner vad jag lärt mig av det här ang målbeskrivningen och uppdelandet av mål.

2. Förstärker mig själv för att jag lyssnar på kroppen, för det är ett annat av mina mål. Våga lyssna på kroppen och inte köra över mig själv – jag är inte lat av mig när det gäller träning, jag måste våga tro på det. Om jag inte uppmärksammar ett bra val utan bara känner ”jag klarade inte min utmaning”, kommer jag förmodligen att vara mindre benägen att lyssna på mig själv nästa gång.

3. Skriver ner plan för bikramträning en vecka i taget, för att bikram inte ska kopplas till misslyckande. Nya tag liksom, tillbaka upp på hästen!

Gör jag en höna av en fjäder? Det är inte så att jag sitter här och tänker att min värld rasat för att jag inte klarade min bikramchallenge. Men jag tänker att det här är rätt intressant och jag vill gärna lära mig att vända mina misslyckande till något produktivt! Det kunde varit ett missat lopp eller missat tidsmål – lika bra att lära sig deala på ett bra sätt. Vill inte bli en av dem som tappar glädjen, tappar sugen, tappar. Jag vill ha glädje, sug och roligt!

Återfinns här idag. Varmt som varmt 😉

6 svar to “Vad gör man då?”

  1. propiraya december 19, 2011 den 8:42 e m #

    Förstår precis hur det där känns och vad du menar med att världen inte rasar men att du vill förstå och göra det till något bra istället för att bara rycka på axlarna!

    Vet att Åsa (toktassarna.com) hade andel klarade slalom med Lovis som årsmål varje säsong, men för mig skulle det inte vara motiverande att aldrig ligga på 100%. Minsta fel så är jag väck. Vet att när jag gjorde patiens på datorn, kunde jag gå ut flera ggr i rad och ha massor av lyckanden, men misslyckades jag valde jag hellre nollställa hela spelet än att fortsätta med tex 30 vinster av 32… de där 2 misslyckanden sved verkligen i mina ögon…

    Jag tycker om dina tre lösningar – vända misslyckandet till ett lyckande istället. våga säga till sig själv ”det är OK, det är inte för att jag inte vill – det är för att jag inte kan, just nu. Nästa gång!” 🙂 Dela upp är min favorit! Den skall ja ta med mig till nästa säsong!!

  2. Marie o Fen december 19, 2011 den 9:56 e m #

    Gillade verkligen det här inlägget! Så intressant! Har ju personligen fått jobba mycket med nr 2 för att jag så himla lätt (och alltid har…) ”stänger av” och bara kör på utan att lyssna ett skvatt på vad kroppen säger (och det har ju gått sådär när jag gjort så… :o) )

    Fick lägga ner målsättningar på någon form av prestation helt och hållet ett bra tag och i stället enbart ha målsättningen att lyssna på kroppen – i alla lägen…

    Har sedan ett tag smugit in små ”prestationsmål” undan för undan och nu inträffar den spännande balansen när jag både har en målsättning på att utföra något OCH samtidigt ska lyssna på kroppen. SVÅRT!! Hur få ihop det när det krockar liksom…. För tillfället vinner ”lyssna på kroppen”- känslan oftast men det ska bli spännande när jag börjar hitta en balans mellan dessa två!

    kram!!

  3. Maria med Puzzel & Tim december 20, 2011 den 7:56 f m #

    Superbra och intressant inlägg, tack! Tyvärr ”haft med mig” att typ aldrig vinna och för mycket länge sedan hamnat i den kategori som jag upplever du inte vill hamna i… tappar sugen, motivation, känna mig misslyckad, svårt att gå från tanke till handling… efter att ha läst ditt inlägg med exempel blir det tydligare varför jag hamnat där. Skriver ned din nr. 3 och börjar gå igenom områden för att faktiskt se till att höja värdet på en del aktiviteter! Känner att det inspirerar det du skriver och att jag är mer och mer på G. 🙂 Känns så super att faktisk få känna mig motiverad, glädjefull, stolt och taggad. En rätt ny känsla för mig men helt underbar!

  4. Maria med Puzzel & Tim december 20, 2011 den 8:05 f m #

    Intressant och givande inlägg, tack! 🙂

  5. Em december 20, 2011 den 7:10 e m #

    Det gäller att ha ögonen på bollen och att komma ihåg sig själv – inte låta målen överskugga allting annat. Och med den vetskapen – dela upp, dela upp, dela upp och förstärk, förstärk, förstärk!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Lucka #20: Ink it don’t think it « Team Propiraya - december 20, 2011

    […] som gör att målet jag satt upp blir svårare att nå eller till och med omöjligt. Tycker att Em gjort ett superbra och reflektivt inlägg om just detta. Hur reflekterar du över […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: