Puh, långpass…

11 Dec

Idag var det verkligen puh. Trögt som fanken, och då var det inte ens nåt långt långpass! Skulle springa typ milen och det skulle gå långsamt, det lät ju fint det. Och vädret var ok, nästan lite soligt och ingen av Berits släktingar härjade så där jättemycket. Men du milde så trögt. När jag springer brukar jag springa av mig sorger och eländen om de har stuckit upp huvudena och om inte annat brukar Scouts hellyckliga framfart göra mig glad, men idag släppte inte min allmänna rastlöshetskänsla förrän efter 7 km (läs: Efter 7 km ville jag inte längre bara sätta mig rätt upp och ner och typ tjuta), och den tunga känslan i kroppen var kvar till efter 9 km. Där lättade det något, men eftersom a hade liten potentiell sjukdomskänsla i kroppen och vi dessutom hade barnvakt var det bara till att vackert knata in precis när det började kännas bra…

Ser fortfarande mest något krampaktig ut. Känns bättre nu dock!

Passet gjorde ändå sitt, för nu känns allting bättre. Ska sätta mig och läsa söndags-DN och dricka te och sen läsa färdigt den sista biten av Den hemliga trädgården för äldsta sonen. Och tända en brasa. Imorgon börjar min stora yogaperiod!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: