Tjejmilen 2011

5 Sep

Hemma i sjukstugan!

Vaknade på lördagsmorgonen, inte död. Inte hundra heller, men jorå, benen satt där de skulle, solen sken, himlen var blå. Hotellet kryllade av löparklädda tjejer. Kl 09 på morgonen. Jag blev osäker på hur dags starten gick, men det var ju faktiskt inte förrän efter 13… Åt en relativt gräslig frukost och lullade rundor en stund. Slogs med mina tävlingsnerver, försökte komma ihåg vad Katarina sa om att nerver är bra, fast inte fanken kändes det så. Plockade ihop mina grejer på mitt totalt pedantneurotiska loppsätt och messade till Kajsa  (måste älska bloggvärlden, så mycket fina människor man träffar!) som jag mötte upp med för promenad bort till Gärdet. Håller med henne till fullo – Så. Jävla. Mycket.Folk. Ok, det visste jag att det skulle vara. Fine, det funkar. Jag får däremot sjukt ont överallt av jippostämning. Men jag överlevde det med.

Kajsa och jag häckar i skuggan innan start. Bild stulen från Kajsas fina blogg, läs hennes inlägg från Tjejmilen!

Jag var seedad till stargrupp 2 på mitt resultat från Malmömilen. 55.38 ,mitt lopp-pb på milen (mitt enda loppresultat på milen dessutom).  Under det var liksom planen för dagen. Jag tycker persa är trevligt, det är bra att ha nåt att springa för. Och trevligt och trevligt, det var det som gällde liksom. Jag har sprungit bra mycket fortare – ja, jag låter som alla män som alltid sprungit milen på sub34 i fucking lumpen, jag VET att jag har varit skadad efter det och jag vet att jag har lagt krut på att kunna kuta längre, men ändock. Flickan som vill ha allt, inte av Stieg Larsson men väl Emelie Johnson Vegh. Första startgruppen startades, och min grupp började röra sig lite framåt. Trångt. Varmt. Tryckte igång Garmin innan startbågarna för att ha koll på att han gick igång och inte fick nån tamagotchi-fit. Och så bar det iväg.

Benen kändes bra, inte ens hälsenan knorrade nåt större. Jag kände av värmen, är ju skåning remember och här har det mest öst ner de senaste åhjagvetinte 7 veckorna. Inte van vid löpning i värme längre, men brukar ändå vara ok, har inte jättesvårt med värme. Däremot krånglade magen. Ni vet sådär som hästar kan låta ibland när de rör sig? Ku-KLunk-KU-klunk… That’s me. Högt och ljudligt. Illamåendet slår i vågor när magen beter sig så där, och jag har så svårt att tänka bort det. Har haft så mycket magproblem, får lite panik av att må illa. Men nu var det springa en mil som stod på agendan och det tänkte jag banne mig tydligen göra.

Jag var egentligen bara med i matchen om ett nytt lopp-pb de första tre km, med kmtider på under 5.19. Och jag fick kriga för det, pannbenskriga. Vid fyra km nånstans var det en tjej som trampade snett och trillade, jag slog mig inte nåt mycket men stoppet var tillräckligt för att jag skulle hinna tänka att jag skiter i det här, jag vill inte, jag mår illa, vad fan håller jag på med. Hjärnan och benen verkar dock inte ha varit i nån större kontakt med varandra för medan jag tänkte allt det här och verkligen tänkte kliva av reste jag mig tydligen upp och sprang vidare. Så kan det gå. 5 km på 28 minuter. Det var fet tur att jag inte hade koll på det, då hade jag fått ångest på riktigt.

Jag stred på, krigkrigkrig. Tänkte på Moa och hennes 8 mil i Skövde på en jäkla rundbana. Tjejmilen är just en mil, det är inte ens långt. Kom igen. Tänkte på Mia som vann i Skövde och som bara springer och springer och tar sig igenom dippar till höger och vänster. Nåväl, nu hade jag en dipp som tydligen tänkte hålla i sig i alla 10 km. Jaha. Spring bara på.

Och det är ju klart att jag kom i mål. Arg som en bålgeting stängde jag av garmin efter målbågarna, med en sluttid på 55.42. Fyra fula sekunder från pb. Och hela loppet hade varit en strid. När jag kikade på garmin fick jag förklaringen till striden. Min puls var helt galen – jag hade inte sprungit fort nog för att ligga och slå upp över 180 hela tiden. Trött var bara förnamnet. Messade Kajsa att jag var i mål och skulle sätta mig bakom ostkakorna. Ringde hem för att kolla om de fått min sluttid på mess. Det hade de inte, men dyre maken meddelade mig att han varit orolig när han såg min 5 km-tid på 28. Jag muttrade så vilt och surt att han nog på studs bestämde sig för att messa sin fruga istället för att ringa med slutresultatet. Jag förstår honom. Jag är inte söt när jag är besviken. Min officiella tid fick jag inte förrän rätt mycket senare, men den blev 55.49. Fattar inte riktigt det här när tiderna skiljer mellan Garmin och den tiden man får i mål? Men skit samma, inget av det var ett pers so who cares.

Mötte upp med Kajsa och gick och sa hej till Moa.

Tre som ser glada ut men beklagar sig över sina lopp. Moa tycktes ha glömt de 8 milen hon sprang helgen innan. Och det faktum att hon ändå persade, även om hon inte gick under det mål hon satt upp. Det är queen-status på ultra följt av pb, så det gnället föll på döva öron… 🙂 Ännu ett par stulna bilder förresten (från Moa och Kajsa).

Jag har liksom lite bestämt mig för (ivrigt påhejad av maken, undrar varför) att jag bara får loppnörda, positivt eller negativt, under resterande del av det dygnet. Sen får det vara bra. Så jag passade på att beklaga mig ordentligt för Kajsa, på facebook, för diverse vänner på mess. Jag är inte snäll mot mig själv, den där pulsen borde ha gjort att jag var ganska nöjd med mig själv. viskar – fast det är jag fortfarande inte

Nu hade jag en sån himla tur att jag hade frågat Mia om hon ville lotsa mig runt Lidingö-tjejbanan på söndagen. Vi skulle återhämtningsjogga och en bekant till Mia, Annica, skulle också med och känna på om hon kanske skulle anmäla sig till Lidingö hon också. Det var en himla tur att jag fick springa med dem på söndagen. Det var bra för benen, pannbenet och framförallt själen. Vädret var fint, jag hade underbart sällskap, jag fick vara med när stencoola Annica persade distans så det dånade om det (sprang en mil I TERRÄNG efter att bara ha sprungit 5,8 tidigare. Det är också queen-status!), och jag fick tycka att mina kropp var snäll och fin och gjorde bra saker igen. Tack, tack, tack, tack!

Annica, jag och Mias väldigt färgmatchade sko. Mina flamingoben var så snälla och fina och starka att jag blev alldeles rörd.  Och ja, jag har lånat båda bilderna från Mias blogg. jag och min iPhone var lika lite kompisar i helgen som jag och min puls.

Fick en massa bra tips av Mia om strategi för loppet och om backlöpning.

Och nu är jag som sagt hemma i sjukstugan igen och tar det piano. Snart fortsätter jag springa mot tredje delen av min tjejklassiker!

Advertisements

4 svar to “Tjejmilen 2011”

  1. Träningen och livet september 5, 2011 den 2:51 e m #

    Ja jag tycker ändå att det var riktigt bra jobbat!

    • emlan611 september 6, 2011 den 7:16 f m #

      Tack så mycket! Jag har nog typ lugnat mig nu, får ju ändå bara gnälla i en dag… 😉

  2. Annica september 23, 2011 den 3:17 e m #

    Såg ju det här inlägget först nu 🙂 Efter vår ”lilla runda” där på söndagen bestämde jag mig för att anmäla mig…du och Mia fick mig att känna att jag faktiskt klarar det. Dock är vi ju inte riktigt i samma startgrupp, men om du är kvar i målområdet när jag kommer luffsande så vore det härligt att ses! Glöm inte överdragströjan bara. Lycka till på söndag!

    • emlan611 september 26, 2011 den 7:39 f m #

      Hoppas det gick bra igår! Såg dig tyvärr inte, men så var där ju också lite folk… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: