Det här med gränser

1 Aug

Alltså det här med gränser. Ja, de ska ofta flyttas. Men hur vore det med lite good enough emellanåt? Jag är usel, usel, usel på det…

Om man betänker att jag inte har hållit på med löpning speciellt länge, så kan jag tänka att jag borde vara glad och good enough lite emellanåt. För det allra, allra mest är jag ju så superpepp på min träning, men visst har jag dagar när latmasken kryper omkring i kroppen och viskar om romaner och tv och te och praliner. De dagarna bekymrar mig inte ett smäck, då är det bara att bonka latmasken i skallen, plocka fram hornen och ge sig iväg i alla fall. ”Dissa” situationen, med vilket jag menar att jag väljer ett lite helikopterperspektiv på det hela och bara ger mig iväg, istället för att ”assa” det och känna/lukta/smaka/vältra mig i exakt hur lazy jag känner mig. Om du undrar över uttrycken, läs Susanne Pettersson Bryt ihop och kom igen!

Men vissa dagar VILL JAG VERKLIGEN INTE. Känner mig kanske sliten på riktigt, eller bara helt enkelt inte pepp. Alls. Är jag sjuksjuk eller skadad, jamen då är svaret enkelt. Men annars? Jag resonerar som så, att om jag gör nåt – om än pyttigt – så ska jag klappa om mig och vara glad och nöjd och förbanne mig GOOD ENOUGH. Men det tycker jag egentligen inte. Jag surar över att jag inte får regga den tänkta träningen på funbeat, att jag har ett pass jag inte utfört, att jag inte kom iväg. Man ångrar aldrig ett träningspass man gjorde, and all that… I söndags var en sån dag. Jag kunde inte velat springa mindre än vad jag ville i söndags. Och det stod 19 km på pappret. Och jag hade bråttom, det var tajt med tid. Och garmin, den jäkla lilla tamagotchin, totalstrejkade. Gav jag mig nån cred för att jag gav mig ut i ösregnet och filade av 30 min löpning (10 min upp, 20 spring av bara fanken, 5 min ner)? Nope. Ibland är jag så dum att jag förvånar till och med mig själv.

Så idag tog jag löpledigt. Också. För att få upp lite sug. För att jag valde hundträning och barnhäng och lite styrketräning istället. Vägen och benen finns ju kvar i morgon också, de 19 km flyttar inte precis på sig. Det är inte bra med löpleda knappa två veckor innan en halvmara, och innan september då jag springer två millopp. det är inte bra när man plötsligt inte vill göra sånt man älskar. Det ska man också ta på allvar. Inte bara smärtande hälsenor eller febertoppar. Lusten. Den vill jag ha kvar. Flyttar gränser även där det gäller pannbensbyggandet som har att göra med att lyssna på mig själv.

Färdigfilosoferat. Mera fina tankar finns här hos MarathonMia – läs och begrunda och bestäm dig för att aldrig, aldrig prata ner dig.

 

Annonser

2 svar to “Det här med gränser”

  1. Ulrika augusti 2, 2011 den 11:50 f m #

    Ja det där är en jobbig situation. När lusten inte finns. Jag tvingade mig mer eller mindre till träning inför Vasaloppet när lusten helt plötsligt försvann. det gick inget vidare – sjuk mer eller mindre hela våren efter själva loppet och ingen lust att köra loppet heller för den delen. Borde förmodligen ha vilat mig till lust istället. Så vila och tänk att du gör nåt nyttigt och produktivt som vilar för att få tillbaka lusten.

    • emlan611 augusti 2, 2011 den 5:19 e m #

      Antar att en del av känslan kommer från att jag inte kunnat följa mitt träningsupplägg till punkt och pricka (får nog lära mig att det sällan händer…) och för att jag som vanligt vill mycket 🙂 Två dagars vila (med bara ett kort pass), så var jag glad och nöjd och förväntansfull när jag gav mig av på 19 km löpning i morse. Good enough var det! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: