Tjejvättern 2011

14 Jun

Amen, hörni, fanken vad nice! 🙂

När jag förra året drog igång idéen med att cykla Tjejvättern (och eventuellt göra en Tjejklassiker), tvingade jag Carina lite (funkade inte, hon hoppade av), Marie sa JAG ÄR MED och Annika hade möjligen viss tvekan, men hjälte och urstark som hon är så var hon också på. Och i fredags var det dax att dra mot Motala. Efter viss svettning och ångest för att jag inte för mitt liv kunde komma ihåg hur i höga böfvelen man satte på cykelhållaren på bilen, ordnade sig även det och jag lastade northface-bagen full med diverse klädpersedlar (vädret lovade typ allt utom snö, så det fick bli lite av varje), tamagotchi-garmin, punkasprej (da shit tänkte jag, har aldrig bytt en slang eller lagat en punka i mitt liv…), hjälm, cykelskor och diverse annat. Marie cyklade hurtigt ut till mig, vi lastade forden och hängde på hojjarna och drog mot metropolen Hofterup för att hämta upp Annika. In med Frida Merida i hennes sprillans nya bil, hänga på de andra två hojjarna bakpå och sen bar det av!

Vädret var ju fint i Skåne, men så fort vi lämnade rivieran bakom oss började det se mörkt ut. Längs Vättern HÄLLDE det ner. Mantrat var ”bättre idag än imorgon”. ´Vi bodde på hotellet vid stora torget (nåja) i Motala, precis vid nummerlappsutdelningen och pryltältet (fatta att jag inte handlade! Tål att funderas på. Vätskebrist?). Trixade omkring med bilen, fick lämnat av cyklar och väskor och hittat en parkeringsplats, och sen gav vi oss ut för att hämta nummerlappar och chip och kolla läget vid starten. givetvis började det ösregna igen, så vi fick inte precis sett nåt nere runt starten utan gick för att hitta middag istället. Vi blev placerade vid ett bord med en dam som också skulle cykla och givetvis pratade vi lite cykling medan vi väntade en halv evighet på maten. Sen var det dags för sängen eftersom vi skulle blåsa revelj kl 06 dagen efter. Jag körde igenom Jonas lilla korta kria för smidighet för mitt snabbdistanspass satt fortfarande lite i baksida lår och jag kände mig inte heller jättefräsch efter att ha trillerillat lite med cykeln kvällen innan… Sova vet jag ju inte om vi gjorde så himla mycket. Motalas alla studenter festade utanför vårt fönster och öronproppar till trots kändes det som om partyt föregick bredvid sängen… jag vaknade dessutom kallsvettig vid typ 02 och fick för mig att jag glömt min ringklocka och var tvungen att gå upp och dyka ner i northfacens enorma djup för att leta reda på den och lägga den i högen med pryttlar som skulle med på morgonen… Mycket balanserat.

Jag hade överdragsgrejer som skulle lämnas, Annika skulle pumpa sina däck och så, så vi var nere vid starten i god tid. Vi skulle hojja iväg bland de första, starten gick 08 och vi gick iväg 08.12. Det var bara glada miner i startfållan, fötter klickades i här och där, väskor kollades här och där, och sen bar det iväg. Ut ur Motala är det inte mycket man kan göra åt tempot, men så fort vi var ute på landsvägen bar det iväg i bättre fart. jag tog rygg på en bunte triathlon-tjejer, och la mig precis efter dem. Tjejvättern är ju intressant utifrån att vissa bara är på utflykt (komplett med rejäla väskor på cykeln och fikatempo liksom), andra halvtävlar, en del tävlar och en del TÄVLAR. Det är ju ett motionslopp, det finns tidtagning men ingen officiell resultatlista (går dock att hitta om man googlar länge nog – nån har excellat fram nåt). Det gick fint första biten, men jag borde öst på mera. Jag pratade lite med en tjej som höll ungefär samma tempo som jag och vi gled tillsammans in i första depån. Jag borde inte stannat där, jag var inte det minsta sliten nånstans, kunde bara tagit en slurk vatten ur flaskan på cykeln och tagit mig upp för Omberg. Jag tappade lite flyt i depån kände jag, eftersom stigningen kommer direkt därefter borde jag bara låtit benen gå. Nåväl. Det är en rätt rejäl backe som kommer där efter första depån, åtminstone för mig som orutinerad cyklist från Skåne… Frida Merida och jag växlade och tryckte på. Hade en grupp framför mig, alla höll hyfsade avstånd, men där är smalt i backen, kanske framförallt upp mot första krönet. Tjejen som låg först råkade ut för ett missöde när hon växlade, hennes kedja hoppade av och hon fick inte loss fötterna. Ingen hade en chans att göra nåt annat riktigt. Jag gick i backen åt vänster, landade på mitt redan vackra knä och fick ett par pedaler upp på låren från den andra tjejens cykel. Hoppsan, alla upp, ingen allvarligt skadad, många fula ord, trassla loss och upp igen. Skitkul i det motlutet. Jag är inte så cykelbekväm att jag gillar nerförsbackar hur fort som helst, men här hade ju  tappats tid och mitt mål var sub 4 timmar… Så jag kastade hjärtat nerför backen och flög efter 🙂

In i andra depån (den enda jag borde ha stannat i) och ut därifrån flöt allting så strålande. Pigga ben, bra driv, glad Emla. Vi låg ett gäng tjejer och snackade skit, jag träffade på tjejen från första depån igen, kul. In mot tredje depån träffade jag på en trött tjej som liksom jag egentligen hade lite få mil i benen, men vi peppade på och gick in i depån (vilket jag, som sagt, kunde struntat i). Saltgurka hade jag fått order om att käka varje gång jag stannade, men jag slängde ett getöga på tamagotchi-garmin och konstaterade att jag fick trycka på nu om jag skulle klara sub 4 (och med min shoppingstege så skulle jag liksom det…). Så jag slängde i mig en mugg blåbärssoppa, tog en saltgurka mellan tänderna, klickade i och drog iväg igen. Den saltgurkan var INTE god i uppförsbacken som kom därefter…

De sista två milen in mot Motala var gräsligt tråkiga. Motvinden var inte kul och vägsträckan var hysteriskt tråkig. Jag fick sån akut adhd ett par gånger så det var inte klokt. Ville bara stanna benen och gå och göra nåt annat. Hade tänkt peta in hörlurarna för sista biten, men dels glömde jag det och dels vete fåglarna om det hade varit en så himla bra idé med tanke på säkerhetsriskerna när man inte hör omgivningen lika bra. Sista milen låg jag och tryckte med en tjej som cyklat om mig i varenda nerförslut men som jag cyklat om i varenda uppförslut. Sista km blev det spurtstrid 🙂 , och in i Motala är det återigen trångt och lite vindlande. Frida Merida och jag var kanske egentligen inte koordinerade nog att spurta i det läget men jag kunde ju inte ge mig ju… Över mattorna och i mål på 3.59.04, sub 4 och nöjd och glad.

Hjältarna Marie och Annika (Annika som ska ha bebis i september! Riktig hjältestatus på den!) kom också runt och i mål nöjda och glada med sina prestationer. Så sen utnyttjade vi gratismassagen (man får inte vara blyg som Annika sa, följt av ”du hade randiga trosor”, hon hade kommit nerför trappan när jag låg på britsen…), åt lite (vidrig mat, tyckte jag, blev en… glass… istället…), och softade omkring i Motala. Fick vänta på middagen, som var jättegod men tog mer än en timme på sig från beställning till servering så vi vågade oss inte på dessert… Film på tv på kvällen och sen somnade vi sött.

När man såg alla laddade för Halvvättern dagen efter var jag bra sugen, det vore kanske nåt? Tjejvättern ena dagen och Halvvättern nästa? 🙂 Fast just nu är mest den stora frågan om jag är sugen på att tröska upp genom skogarna till Vansbro för tjejsimmet…

Stort tack till Fredrik för lånet av Frida Merida, jag är klart biten av cykelflugan och Conny Kanon ska få flytta hit!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: