AXA Båstad marathon – race report

2 Jul

Båstad marathon var mitt a-race i år, min stora grej. Jag har massor med grejer som händer, men Båstad var det jag tackade ja till i september,  det jag har sprungit långt och länge för. Och jag hade grundat bra, jag kände mig glad och stark, fast som alltid loppnervös när jag vaknade alldeles för tidigt. Jag slåss inte mot mina nerver längre, jag låter dem komma och blir bättre och bättre på att känna igen deras olika uttryck.

Jag gick upp ganska tidigt, kollade igenom min packning, åt min kokospannkaka, klappade på hunden. Familjen skulle med och langa lite eftersom jag inte kunde äta en del av det som serverades och hade bestämt mig för att inte bära vätskebälte för att inte störa magen. Vädret var jättefint och det syntes att det skulle bli en varm dag, och jag reflekterade aldrig över att det på nåt vis var nåt kanske jobbigt med det.

Smolket i glädjebägaren inför loppet var det faktum att jag lyckats gå sönder en fot under semestern. Smaka på den: Jag har tränat hela våren, tom blivit påkörd under landsvägscykling, men jag har inte varit skadad. Så åker jag på semester, och tjoochtjim, säg välkommen till en väldigt överansträngd plantar-whatitsname under foten med tillhörande inflammerade slemsäckar. Ont det gör ont… Jag var på IMC på fredagen, för ett tag trodde jag faktiskt att jag inte skulle kunna starta. De klämde och kände och lossade lite här och var, och det blev så mycket bättre. Sen tejpades min fot hårt och bestämt och så sa de typ gåmedgud. Så sure!

Uppe i Båstad hämtade jag min nummerlapp och gick en sväng med Scout medan familjen käkade frukost. Vill ni veta en jäkligt bra sak med Båstad marathon? DET BLIR INGA TOAKÖER. Lyckan ligger i detaljerna. Det var ungefär hur skönt som helst.

Jag mötte upp med Kajsa, det var himla fint att se henne och många av hennes vänner presenterade sig och önskade mig lycka till. Det var mycket glädje i luften och lagom sammanbitet.

Kajsa och jag innan start

Min plan var att gå ut lugnt och fint och som vanligt springa med negativa splittar, dvs låta det gå fortare sen. Jag funkar bäst så. Att börja lugnt gör att min kropp hinner vakna i löpningen, pulsen hamnar där den ska, jag skrämmer inte ihjäl mig själv med att det känns jobbigt. Jag ökar automatiskt sen, när kroppen är vaken och det liksom är home stretch. Så när starten gick klev jag iväg bakerst i fältet tillsammans med Kajsa. Lugnt och prydligt ut ur Båstad, upp upp upp. Jag tog coachens råd och gick där det var som brantast där riktigt tidigt, sen tog jag helt enkelt backarna lugnt. Det kändes bra, stabilt. Långsamt. Ingen ångest över det. Kajsa fanns där nånstans bakom mig i början och i första vätskekontrollen var hon snabbare än mig. Jag kan inte springa och dricka, så jag tog en klunk, sköljde munnen en vända, gick typ 20 meter och fortsatte, allt enligt plan. Tanken var spring 3 km 14 gånger, det kändes överkomligt och bra uppdelat.

Jag hade väntat med en massa sommarpratare för att ha nåt att lyssna på och se framemot, och medan km-skyltarna tickade förbi lyssnade jag på Anja Pärson och David Hellenius. Familjen dök upp första gången efter 9 km och kollade om jag ville ha nåt, det tror jag inte att jag ville. Hade druckit vatten i kontrollerna och tagit mitt första bett av nåt vid ca 6 km.

Jomen, tickelitickelitick. Jag började fundera lite på när jag skulle öka. Vid 15 nånstans fick jag en liten Emelie-dipp och började fundera på om jag verkligen skulle hålla på med det här, en fot framför den andra. Det kändes en smula slösigt med fint väder och fint blått vatten som man glimtade med jämna mellanrum. Drog på lite musik istället för prat och slutade tänka så himla mycket.

Strax därefter fick jag krampkänning i magen, så där som bara min mage gör när den inte tänker vara hjälpsam. Vid 18 var det ett faktum. Jag kunde inte räta på mig och illamåendet bara rullade. När min mage drar igång är det bad news. När jag läser om andras loppmagar tycks det vara en fas, att det ofta lugnar sig, eller åtminstone stabiliserar sig så att man kan låtsas som det regnar. Ähum. Jag hade hakat på ett par fantastiska gubbar, totala marathonveteraner och så stencoola att det inte liknade mycket. Jag sa inget till dem om min mage även om vi pratade om en massa annat. Jag kan liksom inte säga nåt om det, känns som om det blir värre då, som om det faktiskt händer. Kajsa kom ifatt mig igen där nånstans och när hon kom var det som när man var liten på dagis och mamma kom när man hade slagit sig tidigare på dagen. Så nära gråten har jag aldrig varit i träningssammanhang EVER. Jag ville att hon skulle blåsa på det och skicka iväg mig, att jag skulle kunna springa.

But no. Jag sa som det var, för Kajsa känner mig väl nog att hon visste ändå. Jag ville inte släppa mina gubbar, de hade blivit min absoluta livlina, men i en vätskekontroll testade jag att få slut på krampen genom att låta magen räta på sig, men nej. Och dessutom annonserade foten sin närvaro efter det stoppet. Rätt kort därefter kontstaterade jag att mina små ben inte kan gå lika fort som Kajsas långa, och just då var jag inte kapabel att springa. Jag vet att Kajsa tyckte att det kändes jobbigt när jag beordrade henne att lämna mig, men det var så pass tätt mellan vätskekontrollerna och familjen fanns därute och jag ville att hon skulle fortsätta. Hon var på g!

Så Kajsa iväg. Och är du känslig, sluta läsa nu.

….

Inte? Ok. Där började det. Jag kräktes. Km som följde kräktes jag 5 gånger. DNF dök upp som ett helt klart rimligt alternativ. Jag vet faktiskt inte hur långt jag hade kvar i det här läget, men jag var inte på 26 än tror jag. Jag gick, sprang, kräktes, repeat. Nu var jag inne på en bit av typ Skåneleden, det var bedövande vackert runt mig men tro mig, jag kände inte peppen.

Kräk-sällskap. Tur att jag är korthårig för hon erbjöd sig inte att hålla upp håret.

Det var varmt ute, jag kräktes som en katt, det var rätt långt kvar. Jag ringde Mia, mitt i sitt peppande av Silvio – da man – som var mitt ute i sitt fotrally. Det bröts. Ringde maken och sa att detta nog inte går. Han hade redan fått rapport från Kajsa och var orolig. Sa var de var, ville jag att de skulle komma. Nä, jag tar mig dit sa jag. Och sprang. Gick. Kräktes. Ute ur hagen på väg upp mot där jag visste att familjen var mötte jag Kajsas hejaklack. De gav mig hallon och djungelvrål och jag var väldigt väldigt glad att se dem.

Uppför backen var ju spännande. Jag joggade på, men var evigt glad när jag fick syn på familjen. Där och då tänkte jag att nä vet du vad Em, idag blir det inte. Och tankarna var dessutom att jag ville ju SPRINGA en mara, inte gå/jogga en mara vilket var precis vad jag höll på med. Och jag hade väldigt väldigt svårt att hantera tankarna på att komma sist… Sist.

Fick satt mig ner en stund, i med mera energi, lite omklapp. Jag bad att få se kartan, hur långt var det kvar. Och när jag såg det gick det inte – jag kunde inte sluta. Faktiskt. Att komma sist fick jag väl suck up, säkert en nyttig lärdom på nåt sätt (fast vete fan hur…), men att låta magen diktera, IGEN som så många gånger i mitt liv, vad jag kan och inte kan göra, nope. Nejnejnej.

 Rådslag med stora sonen.

Familjen släppte iväg mig. Vi sa att vi ses om 2 km. Och sen gjorde vi så. Jag hade vätskekontroller var 3 km på ett ungefär och familjen mötte upp däremellan. Jag kräktes, gick, sprang. Roade mig med att räkna km, kräkningar och laborera med hur långt jag kunde springa i taget utan att det blev värre. Hur fort jag kunde springa. Hur fort jag kunde gå. Lyssnade på Jillian Michaels och sen på Ben Greenfield och ja… tog mig framåt.

I sista vätskekontrollen blev jag igen så glad att jag funderade på att gråta en skvätt (mådde verkligen inte bra, jag är inte nån gråtig typ annars…). I kontrollen stod en blond kvinna som jag kände igen från en Vasaloppsdokumentär som jag sett på SVT när jag låg hemma i influensan innan vasorna. Hon är från typ Ängelholm och hon peppade mig enormt där genom tv-rutan i februari. Att det var just hon just nu var bara… fint.

Sista kilometrarna. Trots att jag visste att jag inte hade mera kvar än ett par km kunde jag inte springa många hundra meter i taget. Magen var helt tom, det var bara galla och lite vatten at this point, jag var yr i värmen och trots att jag tänkte att det är som att springa uppvärmning nu, fanns det inte. Benen mådde prima, foten var ok, det var inte det. Sista typ halvkilometern sprang jag ändå. Jag vägrade gå i mål, jag vägrade låta magen diktera den där sista biten. Alltid skulle väl nån plocka upp mig när jag kom i mål. Och när jag är arg, ledsen och mår skit ser jag rätt oberörd ut, så jag fick ett par frågor om varför det tagit sån tid…  Kajsa mötte mig där i målet, hon var i mål 20 minuter innan mig och absolut dagens drottning!

Det är inte mitt mest genuina leende där på bilden…

Min mage lugnar ner sig ganska med en gång när det är över. Jag var mest så bittert besviken, så uppgiven, kände mig så förrådd.

Tejpen höll i alla fall…

Jag har fortsatt ingen känsla av att jag sprungit en mara. Min plan var som sagt spring 3 km 14 gånger, och min plan höll inte, inte för att benen inte orkade, inte för att kondisen inte orkade. Och min mage känns så oberäknelig, det var inget speciellt som gick snett i lördags som så. Därav inget bloggande igår – jag var tvungen att svälja undan lite bitterhet först. Nu tänker jag om. Planerar om. Funderar om. Jag mår ok, foten är inte sämre än väntat. Tappade en massa vikt i vätska där på lördagen, typ 25 grader varmt + kräkningar + 42 km har väl den effekten. Jag slutade kräkas omedelbart efter loppet, har bara en saftig träningsvärk i magen och dålig aptit.

Min första tanke var att den helt enkelt får ge sig, magen. Soundtrack till den tankegången nedan:

Men det fattar ju  jag med att så funkar det inte. Så, stay tuned, jag ska lösa det. Tillsammans med magen, för jag behöver liksom den…

(Om jag borde ha klivit av? Säkert. Om jag borde ha klivit av och burit det med mig i tankarna? Nej)

Absolut bästa langnings-crewn.”Mamma, du är envis som en röd get, du klarar det!”

10 svar to “AXA Båstad marathon – race report”

  1. bjarebokhandel juli 2, 2012 at 9:26 f m #

    Upplever det starkare nu än när jag sprang. SOM jag känner med dig, men du var – ÄR – stark och nästa år, då jävlar. KRAM <3

  2. fensefian juli 2, 2012 at 12:03 e m #

    Sitter med tårar i ögonen…… finns inga ord för din styrka! Och f******n ta den jäkla magen! ”Envis som en röd get…” Älskade underbara ungar!! <3

  3. propiraya juli 2, 2012 at 1:07 e m #

    …tyvärr, ungarna har fel… du är ENVISARE än en blodröd getkärring! Du är så sjukt stark!!

  4. Theresa juli 2, 2012 at 1:25 e m #

    Congratulations. Great blog. Very proud of you.

  5. Anna Nystedt juli 2, 2012 at 7:59 e m #

    Grymt bra krigat! Jäkla mage!!! Hoppas den samarbetar bättre nästa gång!!!

  6. Em juli 3, 2012 at 5:50 e m #

    Tack allihop. Jag har nog tjurat färdigt nu tror jag ;)

  7. lanttolife juli 3, 2012 at 6:01 e m #

    Starkt jobbat! Trist med magen, det får vi prata mer om när vi ses :)
    Kramar från Sofie som hade kapat 30 minuter till på sin förra Ironman om inte magen fått för sig att krångla. Synd att man är så beroende av den ;)

  8. Lone juli 4, 2012 at 10:20 f m #

    Pass på deg selv <3

  9. Malin juli 6, 2012 at 6:42 e m #

    Oj vilken fighter du är!! Håller alla tummar och tår för att du hittar någon lösning för magen, kram!!

    • Em juli 10, 2012 at 12:40 e m #

      Tack så mycket! Filar på det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 013 andra följare

%d bloggare gillar detta: